Denna dagen har varit väldigt underlig. Det började redan igår. Alma och Mia skulle komma hit så vi kunde ha Sagan om ringen-maraton. Eftersom jag är (har blivit på äldre dar) en vanemänniska kan jag omöjligt gå och lägga mig efter klockan elva på kvällen. Det är helt orimligt, eller hur? Ja, jag inser själv att jag låter som en skrynklig pensionär, men allvarligt talat, hur ska man annars orka gå upp i ottan för att på bästa vis ta vara på varenda minut av solsken? Åter till saken, jag hade planerat att vi bara skulle se de två första filmerna. På så vis hade vi varit klara ganska exakt klockan elva. Prick. Och jag hade kunnat vara nöjd och glad och fortsatt med mitt perfekt planerade liv. Men ICKE. Vi kom inte igång med filmerna förrän vid klockan sju, och klockan elva var jag så trött att jag trodde jag skulle gå sönder, men då hade vi precis börjat se på andra filmen. Sagan om ringen är lite som en religion för mig, och man får under inga omständigheter missa en enda scen ur någon av filmerna. Så, efter att ha spenderat fyra timmar med att hålla koll på Mia (hon somnar alltid när man kollar på film) kunde ju inte jag säga att jag var för trött för att fortsätta. När vi väl sett färdigt andra filmen, vid ett-tiden ungefär, var jag som vanligt helt förtrollad av filmernas magiskt underbara atmosfär, och kände ingen trötthet som helst i världen. Vi var helt enkelt TVUGNA att se den tredje filmen också, även om det innebar att vi skulle behöva vara vakna till klockan fyra på morgonen. Mia, som var Sagan om ringen-oskuld (ja, det är ett riktigt ord), kunde ju inte avbryta trilogin mitt i händelserna sådär! När även den tredje filmen var slut kom vi fram till att vi var tvugna att se The Hobbit också. Tyvärr hade vår datatekniker (Joakim) somnat, så vi fick snällt välja en vanlig dvd-film, en sån där som är sådär vansinnigt, barnsligt enkel att starta så att till och med vi vanliga dödliga klarar av det. Vi hade ju redan varvat upp för ännu en film, så att gå och lägga sig kom inte på tal. Det ena ledde till det andra, och klockan åtta imorse kom vi fram till att det nog var bäst att strunta i sängen och hoppa direkt på frukosten istället. Klockan nio följde jag dem till deras bussar hem, och sedan tog jag och Cody en långpromenad. Hela förmiddagen idag har jag helt enkelt varit lika pigg som jag brukar vara med (ganska exakt på pricken) 7,5 timmars sömn. Undrens tid är uppenbarligen inte förbi, även pensionärer som jag klarar tydligen att dygna! Jag är faktiskt helt chockad. Hur som helst, vid fem-tiden började jag känna mig lite sömnig, och efter en halvlång hundpromenad gick all luft ur mig totalt och det kändes som jag hade all världens krämpor i kroppen. Joakim, världens sötaste och goaste pojkvän, bäddade då ner mig i sängen med filt och täcke, och kom springande med bok, vatten och mobil. Allt man kan behöva för att vila upp en sliten kropp. Nu, efter 1,5 timmes powerbokläsning känner jag mig som en helt ny människa. Inte nog med det. När jag satt och skrev denna texten kom Joakim in genom dörren (ja jag vet, han försvann på något mystiskt vis medan jag låg och läste) med en flaska coca-cola, en gigantisk kartong med toffifee, och ett coolt paket med två energidrickor (jag skämtar inte, de är ascoola, det står Lyx är min stil på dem) med ett tillhörande glas till. Min älskling! <3 Jag ska lägga upp en bild sen så fattar ni vad jag menar när jag säger GIGANTISK toffifeekartong.
All världens pussar till dig, som vet precis vad jag behöver! <3