Nu sitter jag hemma vid köksbordet igen. Äter frukost och läser tidningen. Otaliga gånger under min skoltid har jag blivit kallad både grammatik-Hitler och ordnazist. Idag känner jag av den delen av min personlighet igen. I tidningen finns det nämligen en artikel om ett dödsfall, misstänkt mord, som skedde igår. Jag vet att jag borde fundera över var mänskligheten är på väg eller något i den stilen, men jag kunde faktiskt inte hindra mig själv från att skratta när jag läste. "Han tyckte bilen uppförde sig konstigt och väntade på att den skulle komma tillbaka upp från sjön." står det. Jag är rätt säker på att han inte tyckte det var bilen som uppförde sig konstigt, utan att det är föraren det handlar om. Bilen har ju knappast själv valt att köra fram och tillbaka på vägen utanför. Dessutom väntar han på att bilen ska komma upp från sjön, när den i själva verket aldrig ens var nere i sjön, den var däremot nere VID sjön.
Jag måste även erkänna att jag känner mig som en ordnazist när jag funderar över rubriken till detta inlägget. Heter det grammatikhitler eller grammatik-Hitler? Grammatik Hitler kan man ju inte skriva, då blir det två ord istället. Grammatik och Hitler, precis som att man skulle heta Grammatik i förnamn eller något. Man kan inte heller skriva grammatikHitler, då får man en stor bokstav i mitten av ett ord, och Hitler är ett egennamn och ska skrivas med stor bokstav. Grammatikhitler är däremot inget egennamn utan en benämning, så det kanske skulle fungera om man ignorerar att "Hitler" i sig är ett namn? Det hade underlättat en hel del för mig om någon hade valt att kalla mig grammatikpolis istället..
Det är alltså den här artikeln jag pratar om.
När vi ändå är inne på grammatik ska jag passa på att klaga lite till. Det stör mig jättemycket att man i skolan har blivit uppfostrad till att aldrig börja en mening med ordet "men". När jag pratar börjar jag nästan alla mina meningar så! "Men hur som helst" "Men i alla fall" "Men om vi gör såhär"... Det kan omöjligt vara fel! Om någon jag pratar med ger ett förslag på hur vi ska lösa ett problem, och jag har ett annat förlslag är det väl rätt naturligt att börja meningen med "men" eller "annars"?
Lite onödig fakta: Hur många av er har någon gång funderat varför ordet och stavas som det gör? Enligt svenska språkets skrivregler borde det stavas ock. Svaret är att det helt enkelt är ett misstag. Jag minns inte exakt hur det var, men vår lärare berättade det för oss någon gång i lågstadiet. Tydligen var det någon tysk fysiker som skulle skriva ett brev och skrev h istället för k, som jag antar hade varit rätt om man använt tyskt uttal.