Dag 1. Vi åkte på en väg som får vilket flygplan som helst att kännas som något av jordens tryggaste platser (jag är flygrädd). Senare skulle det visa sig att det var en av Islands bästa vägar vi åkte på. Det var liksom stup ner på någon sida hela tiden, och vägen var så pass smal att man inte ens skulle kunna köra förbi om det stod en människa vid vägkanten. En gång fick vi möte, när det var ett långt stup rakt ner i havet. Jag och Julia satt längst bak, och såg verkligen rakt ner när bussen skulle backa. Sjukt läskigt var det! Julia bara skrek rakt ut och jag kastade mig ner på golvet. Fråga inte varför, jag vet inte själv varför jag trodde det skulle hjälpa. Den här vägen var dessutom asfalterad, något som ingen annan väg på hela Island verkar vara. Tydligen har de bara asfalterade vägar i och i närheten av Reykjavík. Efter den nära-döden-upplevelsen tittade vi på Hengill, en centralvulkan som ligger precis över sprickan mellan den europeiska och den nordamerikanska plattan.
